För en tid sedan lyssnade jag på ett sommarprogram där talaren pratade om att livet är vackert. När jag nu så här några dagar efter hemkomsten från Island och Reykjavik sitter och försöker sortera mina intryck, smälta upplevelser och försöka mig på en liten reseberättelse kommer just den frasen till mig. Livet är vackert. Livet är vackert och speciellt vackert när det tillbringas i gott sällskap med nya upplevelser, god mat och massa sång.
Tidigt sista dagen i september samlades Kammarkören St Sigfrid utanför domkyrkan i Växjö för att i gemensam tropp ta sig till Kastrups flygplats. Där planet sedan skulle ta oss till Keflaviks flygplats utanför Reykjavik på Island. En spänd förväntan rådde i stunden. Den första riktiga frostnatten lämnade vi bakom oss. Solen strålade vackert på löven i Linneparken och hösten visade sig från sin bästa sida. Således var vi en aning förberedda på kylan som mötte oss i Reykjavik, men inte helt. Vilken snålblåst och vilken kyla. Det första intrycket av Island fick jag från ovan. Vi svävade ovanför ett underligt landskap. En jökull skådades, ånga som sprutade upp från marken kunde även det iakttas. Vilken spänning. Blå lagunen, väntade på oss när vi hämtat baggage, växlat pengar och bokat taxi. En klart annorlunda upplevelse att se sina körsångarkollegors ansikte sticka upp ur det nästan 40gradiga vattnet insmetade med mineralrik lera som ansiktsmask. Fantastiskt skönt att få röra sig i vattnet och leta efter heta utsprutsställen. Underligt att tänka att de är tvungna att kyla vattnet, annars skulle vi inte kunna bada i denna varma källa. Svaveldoften och ångan låg tät och visst var det sunkigt att ibland sätta ner fötterna, vilket jag själv i möjligaste mån undvek. Fika efteråt smakade fantastiskt. Jag var helt slut efter och nästan svimfärdig efter badet. För en person med lågt blodtryck, kanske det inte är så smart att vistas 40 minuter i ett varmt bad. Landskapet in till Reykjavik är svårbeskrivligt, eller kanske inte. Platt, platt och åter platt. Lavasten, lavasten och åter lavasten. Inga träd. Ett och annat hus stod utmed kustremsan. De som sett Sagan om ringentrilogin kanske slogs av viss likheter. När vi närmade oss Islands huvudstad tätnade bebyggelsen betydligt och ett och annat träd kunde också iakttas. Vägen var upplyst längs hela vägen från Keflavik till Reykjavik. El är inte något problem på Island. Väl framme på vårt vandrarhem väntade vi i trappuppgången på vår Isländske värd. En väderbiten, ganska burdus man i pyjamasbyxor välkomnade oss till Pavi hostel and apartments
.jpg)
Torsdagen var det så dags för oss att på egen hand uppleva Reykjavik. Även denna dag bjöd, precis som ankomstdagen på, mulet, kulet och kyligt väder. Så bitande. En grupp tog sig ner längs strandpromenaden för en morgonpromenad. Ett vikingaskepp i rostfritt stål ståtar i hamnen. Några andra tog sig till museum och andra hittade ett fengsuifik med gott kaffe. Många strosade sedan kring i Reykjavik bland små butiker, mysiga kaféer och statyer. Staden är bland de statytätaste städerna.
Efter en dag på egen hand samlades vi i Reykjaviks största kyrka för övning. Hallgrimskyrkan syns långan väg vart man än vänder sig i staden. Sången klingade i kyrkan medan turister stannade en stund och lyssnade. Övningen kändes inte bra inför fredagens konsert. Tonerna hittades inte, de var som bortflugna och var inte närvarande. Det var ändå en upplevelse att få sjunga i denna stora mäktiga kyrka.
Natten mot fredagen bjöd på blåst och regn. Under natten vaknade åtminstone jag ett antal gånger av att vinden ven i fönstren och dörren ut mot korridoren.
Visa från gårdagen, då inte alla fick frukost, var det många samlade i köket redan vid 8. Vår värd var ganska stressad av att ha så många hungriga svenskar runt om kring sig, men försökte ändå inge visst hopp om att magarna skulle få sitt. Korridoren fylldes sedan av febril aktivitet. Noter sattes in i pärmen, kåpor hängdes i dörrar, ryggsäckar packades med diverse atiraljer som kunde komma till användning under dagen. Regnet öste ner utanför fönstret och blåsten tilltog. Vi gav oss av i våra hyrda bilar ut mot The golden circle. Vilket landskap vi kunde ana bakom dimmolnen och snömodden. Snöovädret tilltog och bilar hade kört i diket, men vi fortsatte. En krater fotades, ett antal får och islandshästar likaså. Snön avtog och byttes mot hällregn och blåst. Regnstället var välkommet och mellan stoppen spred sig fukt lite här och var i bilen. Grönfärgade tak, blåfärgade tak, överblommade älggräs, små träd med olika färger på bladen och dessa lavatarmar i kanten av slätten där vi färdas, intryck som sorteras i våra hjärnor och kommentarer kring hur annorlunda naturen är fälls. Turismål såsom aktiv varm källa vid Geisyr. Vatten i gungning, förbereder sig för att stiga mot ytan och poff, så slungas vattnet mot himmelen. Blåsten är kvar likaså regnet och vi beger oss till Gullforsen. En mäktig upplevelse. Att det kan passera så mycket vatten på en gång. Känslan av att vara liten infinner sig. Regnet häller ner, blåsten piskar en blandning mellan snöflingor och regn mot ansiktet, händerna värker av kyla trots vantar. Forsen brusar, dimma och dis från vattnet som faller ner stiger mot oss och vi vandrar utmed kanten och bara insuper storheten i naturen. Så nära och så mäktig. Niagaragallen i all ära, men ska man uppleva vattenfall av det större slaget, nära naturen är det till Island och Gullforsen man ska bege sig till. Ännu en gång är jag väldigt glad för att regnställer och goretexskor fått följa med på denna resa. Soppan på servicecentret smakade underbart efteråt. Händerna tinade och sedan var det dags att bege sig till Skalholt, där vi skulle hålla konsert på kvällen. Platsen har tidigare varit säte för biskopen, men numer är det en kursgård och tillika utbildningsplats inom kyrkan. En mycket vacker plats mitt ute på den Isländska landsbygden. En kyrka där sångens svaga partier nådde publiken längst bak och som lyfte upp de starka tonerna. Ett förtiotal personer gav oss rejäla applåder och önskade mer sång när vi var klara.
Lördag och nya äventyr väntade oss. Ny tur i bilarna med magnifika vyer och varierande vegitation. Islands största sjö och tingsplatsen, där historiens vingslag var närvarnade denna lördag i början av oktober. Denna dag var vädret på vår sida och Island visade sig från sin bästa sida i strålande solsken. Den isländska flaggan vajade i blåsten och färgerna intensifierades i solen. Ett antal gånger hördes ord såsom fantastiskt, magnifikt, mäktigt, dramatiskt och imponerande. På grusvägar färdades vi nära himmelen i ett ökenlikt landskap. Sjön vid sidan av vägen hade en liten ishinna och fjäderlätt snö låg över lavastenarna när vi åkte uppe på en platå. Strofen; Lord I will lift my eyes to the hills nynnades av några av oss i bilen. Skratten haglade då kommentarer fälldes och vägen smalnade ännu merSöndagen deltog vi vid en högmässa i Langholts kyrka i Reykjavik. Inte så välbesökt mässa och för mig svårt att få ett grepp om språket, men väl en stund tillsammans för egna tankar och reflektioner. Ett välkomnande i kyrkorna och en känsla av tillhörighet har mött oss både i Langholts och Skalholts kyrka.
Tidigt måndag morgon lämnade vi så Reykjavik för att återvända till Sverige. Det var mäktigt att flyga in över Danmark, att se Ven tona upp sig i Öresund och ana bron över till Sverige.
Vilken skillnad i natur när vi sedan åkte genom Skåne och Småland på eftermiddagen. Samma strålande sol, men betydligt bördigare och frodigare.
Det har varit en upplevelse att få åka tillsammans med kören på denna resa till Island. Jag, tillsammans med andra, har en teori att man muciserar bättre tillsammans om man också har gemensamma upplevelser utanför sången som svetsar samman gruppen. Skratten ger så mycket energi.
Stort tack till vår resekommité som gjorde resan möjlig. Dessutom ett varmt tack till vår ledare Yvonne, som bidrar med musikalisk kunskap och gott humör.
Karin Petersson, 2:asopran Kammarkören St Sigfrid.
.
